Donnerstag, 21. Dezember 2017

Einar bloggar för frihet


2 dagar innan födelsdagen kom Marie från Smålandposten för att intervjua mig. Jag trodde det blir säkert snabbt gjort. Men så blev det mera ett utdraget trevligt samtal som dröjde 4 1/2 timmar. Där kom det också fram att flera män ur hennes familj inkl. hennes far hade samtidigt som jag jobbat i den stora porslinfabriken i Gustavsberg utanför Stockholm. Hennes intervju blev uppskattat på flera håll - också av mig själv. Stort tack, Marie.
Einar bloggar för frihet

I ett litet rött hus i Klavreström skapas texter om frihet, fred och rättvisa som läses av människor över hela världen. Här bor nämligen skribenten och fredsaktivisten Einar Schlereth, som tillbringar närmare åtta timmar om dagen med att producera material till sin flerspråkiga blogg.
Foto: Marie Petersson-Engnell

- När jag sitter vid datorn flyger tiden iväg, säger Einar. Vedpannan slocknar och jag glömmer att äta.

Vedpannan må slockna, men Einar själv brinner fortfarande för den kommunistiska samhällssyn som blev hans övertygelse i mitten av 60-talet, när han för första gången läste Karl Marx och därefter svenska arbetarförfattare som Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson och Moa Martinsson.

Många litterära förgrundsfigurer har han också mött i verkliga livet, bland dem Jan Myrdal, som blivit en god vän vars arbeten om Indien Einar översatt till tyska.

Från början är nämligen Einar tysk. Han föddes 1937 i Westpreussiska Marienwerder. 1945 flydde han med föräldrar och syskon till farföräldrarna i Bad Neustadt.

- Min far var fascist men min farfar var humanist. Jag har nog ärvt många av mina tankar ifrån honom. Mina föräldrar bröt jag däremot tidigt kontakten med på grund av deras åsikter.

Så kom det sig att Einar fick hanka sig fram på ströjobb för att finansiera sina universitetsstudier i humaniora. 1961 tipsade en studiekamrat om att man behövde skogsarbetare i Iggesund. Einar reste dit:

- På den tiden bestod redskapen av en yxa och en fogsvans. Vi var 120 skogsarbetare som verkligen fick slita. Jag jobbade allt jag orkade och hade till slut det högsta ackordet. Den säsongen sparade jag ihop 2.000 kronor, vilket var mycket pengar.

Einar fäste sig vid såväl människorna som kulturen och naturen i Sverige. Så kom det sig att han återvände 1966 tillsammans med sin nyblivna hustru Linda.

De hade planerat en tre veckors semester, men det blev istället två år. Einar fick jobb vid porslinsfabriken i Gustavsberg, och familjen utökades med en dotter. Det var under de här åren som Einar studerade Marx och skaffade sig vänner såväl i författarkretsar som inom arbetarrörelsen i Sverige.

- Jag trivdes, men de kalla vintrarna blev för mycket för Linda, så vi återvände till Tyskland.

Einar etablerade sig allt mer som frilansjournalist och översättare. Samtidigt skrev han själv sin första böcker, om Indonesien och Kina.

- För mig har det alltid varit viktigt att förstå de människor och den kultur jag berättar om. Därför föll det sig naturligt att flytta till Afrika för att kunna skriva om situationen där.

I tre års tid, 1979-1982, levde familjen i Tanzania.

- Vi lärde oss språket och fick många vänner där vi bodde. Jag jobbade för tysk radio och skrev frilansreportage parallellt med att jag skrev på mina böcker. Någon bil hade vi inte, utan jag reste runt med buss vid mina intervjuer.

Einar hade hunnit flytta runt en hel del och bland annat tillbringat en längre tid i Andalusien när han slutligen återvände till Sverige 1994, den här gången ensam. I Klavreström fann han sitt drömhus, i en miljö där han genast kände sig hemma.

- Sverige hade tyvärr förändrats mycket sedan jag senast var där. Men i brukssamhället Klavreström levde begrepp som Folkhem och solidaritet kvar. Här fanns förläggaren Kalle Hägglund, här samlades de författare som skriver på ett sätt som folk talar och förstår.
- Här finns dessutom en fantastisk natur. Vintertid åker jag mycket skidor och skridskor. Resten av året går jag gärna i skogen eller arbetar i trädgården. För den som tillbringar mycket tid vid datorn är det skönt att få hugga i och jobba med sina händer.

MARIE PETERSSON-ENGNELL


Faktaruta:

Namn: Einar Schlereth
Fyller: 80 år den 18 december
Bor: I Klavreström
Sysselsättning: författare, journalist, översättare, bloggare och fredsaktivist
Övriga intressen: trädgården, att bygga, svampplockning, skidåkning, skridskoåkning och annan motion. Litteratur och politik
Motto: Jag bryr mig inte om vad folk säger att de ÄR, jag vill se vad de faktiskt GÖR.
Kuriosa: Har kommit på andra plats i svenska mästerskapen i boule i ett 8-mannalag från Kosta.
Övrigt: Är medlem i Palestina- och Irak-Solidaritet där man bl a arbetar för att hjälpa barn med krigsskador.
Har givit ut ett flertal böcker om bl a Indonesien, Andalusien, Tanzania och Kina.
Firar: I två omgångar, dels på födelsedagen med goda vänner från trakten, dels den 2 januari med internationella vänner från bloggarvärlden.


Först hade Smålandsposten skickat ett Grattis-brev med förslaget
att jag själv kanske ville skriva en liten text om mig själv. Och der 
gjorde jag gärna och här är resultatet:


Inlägg i Smålandsposten till 80. födelsedagen

Einar Schlereth
Bruksgatan 31
36072 Klavreström

18. Dezember 1937
Född i Marienwerder/Westpreußen
Tyskland
Bor sedan 1994 i Klavreström
Telefon: 0474-30845


Efter flykten 1945 från Marienwerder kom vi till Bad Neustadt/Saale i Franken, dit redan farfar
och farmor hade flytt efter utbombning i Schweinfurt. 


Där tog jag 1955 studentexamen och började året därpå studera humaniora (anglistik och romanistik) i Hamburger universitetet. Tog också några terminer i ryska och spanska (se Wikipedia). Eftersom jag inte fick några stipendier finansierade jag mina studier genom otaliga ströarbeten (byggarbetare, sjåare, skogsarbetare i Iggesund, gallerist och statist etc.). För närvarande jobbar jag på helg och vardager med min blogg för frihet, rättvisa och som fredsaktivist. Där skriver jag reportage och artiklar om politik, miljö, literatur, konst och många översättnningar. Dessutom är jag medlem i Palästina- och Irak-Solidaritet m fl där vi stödjer barn med krigsskador, utbildning etc.
Det har blivit flera gånger jag kom till Sverige – 1952 som utbyte-student, 1961 som skogsarbetare i Hudiksvall, 1965-67 med min livskamrat till Stockholm, där vår dotter föddes och sen 1994 hit till Klavreström där min dröm om ett rött hus med vita knutar blev uppfylld. Och inte att glömma min trädgård. Men det blev faktiskt två olika länder jag kom till – eller det kändes så. 1968 var tiden av Vietnam-demonstrationer, om studentrevolt, om solidaritet med 3. världen. Det blåste en frisk vind helt enkelt. Andra gången 1994 hade Sverige förändrats och icke till det bättra. Mycket av folkhemmet hade raserats, tiggare började dyka upp först i storstäder och nu i hela landet, solidaritet har blivit ett okänd ord.
Ändå älskar jag landet som påminner mig jämt på mitt förlorade hemland i Westpreußen.

Och jag har mycket att tacka Sverige för. Jag har blivit kommunist tack vare en ung svensk kille 1967 som rekommenderade mig att läsa Marx. Det gjorde jag och därmed började ett andra intensiv studium av socialistiska tänkare. Jag har att tacka för den storartade svenska litteraturen med portalfiguren Strindberg, Ivar Lo-Johansson, Moberg, Gunnar Adolfsson, Moa Martinsson, Artur Lundkvist, Jan Myrdal osv. En hel del översatte jag till tyska men det var svårt att placera den proletärlitteraturen, som i Sverige är den klassiska litteraturen. Jag har att tacka för de stora målare Anders Zorn och Ivan Aguéli, de stora komponister Kraus, Stenhammer, Berwald, Alfvén och många fler.
Jag har också att tacka för de stora skogar full med bär och svampar, de härliga sjöar där jag tog upp många gäddor och aborre, alla de underbara vandringar med ski och skridskor eller till fots. Att möta älgar på kungsvägen i norr, tjäder vid siljan, tranor på åkrarna på våren och fiskgjusens rop på sommaren över sjön – allt detta som inte fanns i Tyskland eller ytterst sällan.
Och nu? Man blir altmer ensam eftersom många vänner går bort. Och snart är det väl också min tur.
Men än så länge är jag frisk och det är jag glad för.

Einar Schlereth
Klavreström, 16 november 2016

Keine Kommentare:

Kommentar veröffentlichen