Song of a Millionaire

you ever hear of a millionaire oSong of a Millionaire

Einar Schlereth



Did you ever hear of a millionaire

who lost his job? - Oh, I never did

He continues eating à la carte

when all around

people are going to make the file

to get some work

or a piece of rotten bread.


Did you ever hear of a millionaire

who went to jail?- Oh, I never did

Do you know why?

Because he never does the slightest wrong

he always has the right ideas

he always votes for the strongest man

he always chooses the mightiest God

and always thinks of his safety first.


Did you ever hear of a millionaire

who went to war? - Oh, I never did.

He is sitting in a secure place

when all around

people are starting to cry

going to die

they don't know why

Well it is no lie that a millionaire never fails

while you are a flop

out of the mob.



Did you ever hear of a millionaire

who broke his heart? - Oh, I never did.

When all around

people are bound

by famine, torture, and terror

and if you run

to claim your rights from the millionaire

he will spit you in your sweaty face

all his disgust with a lot of grace.

But never mind

he is a kind

of slippery leech

who can't get aware

and can not share

the pains and torments

of all his victims.

Written 1967 in Stockholm
for Earnest Parham - Afroamerican

jazz singer with a great voice

who performed this song in a nice 

jazz cellar in downtown Stockholm.

who lost his job? - Oh, I never did He continues eating à la carte when all around people are going to make the file to get some work or a piece of rotten bread. Did you ever hear of a millionaire who went to jail?- Oh, I never did Do you know why? Because he never does the slightest wrong he always has the right ideas he always votes for the strongest man he always chooses the mightiest God and always thinks of his safety first. Did you ever hear of a millionaire who went to war? - Oh, I never did. He is sitting in a secure place when all around people are starting to cry going to die they don't know why Well it is no lie that a millionaire never fails while you are a flop out of the mob. Did you ever hear of a millionaire who broke his heart? - Oh, I never did. When all around people are bound by famine, torture, and terror and if you run to claim your rights from the millionaire he will spit you in your sweaty face all his disgust with a lot of grace. mind he is a kind lippery leech who can't get aware and can not share the pains and torments

Dauer in der Vergänglichkeit

DAUER IN DER VERGÄNGLICHKEIT

Einar Schlereth


Dickflockig der Schnee
- Ende März -
Geht vorüber wie der vom vorigen Jahr,
wie auch der von '45 im Januar.

Verlockend das Bild
trügerisch doch
wie die Wolken
- den Bauch voll Schnee -
im Vorfrühling.

Noch würgt die Schuld,
noch sind alle Morde ungesühnt,
noch ist das Land zerrissen,
noch sind die Toten ohne Ruhe.

Da bleckt die Nacht erneut die Zähne,
kräht nach KZ und Folter,
fordern Männer mit Erfahrung
unverhüllt zum Morden auf.

Sieh hin, er ist noch immer da
der Schnee vom vorigen Jahr.

Hamburg im Mai 1977

Ein paar Gedächtnisstützen:

Leserbrief aus der Frankfurter Rundschau vom 31. März 1977 zu Grohnde, wo Hunderttausende gegen das Atomkraftwerk friedlich demonstrierten:

"Ich weiß aus Erfahrung, dass dies das beste Mittel gewesen wäre; nach der ersten Salve im Hochanschlag, der noch einmal  zum Beweis der Ernsthaftigkeit eine zweite Salve folgen würde, hätten die Polizeibeamten nur noch die Rücken der Demonstranten und deren schnelle Beine gesehen."

Einige Monate zuvor hatte ein führenden CDU-Politiker Niedersachsens die Folter unter Umständen für angebracht gehalten. Und der Probst Asmussen  aus Heide predigte den Rassismus - ohne Folgen. Kurz danach lobte Hessens CDU-Chef Dregger das Schah-Regime in höchsten Tönen. Und Schmidt und Genscher griffen der Suharto-Mörderclique in Indonesien mit U-Boot-Lieferungen unter die Arme, um "deutsche Arbeitsplätze zu sichern".

Ballade vom Vize und seinen 12 Leuten

BALLADE VOM VIZE UND SEINEN 12 LEUTEN

Einar Schlereth

Winden und Kräne verharren 

im Hafen regungslos

Scheinwerferaugen starren

blind in die Luken hinein.

Um elf beginnt die Schicht. 

Eine Stunde vor Mitternacht 

stehen zwölf Mann dicht an dicht

auf Deck und keiner lacht.

Sie warten auf ihren Viz. 

Diese Nacht sieht nicht gut aus. 

Der eine wär gern auf'm Kiez, 

der andere gern zuhaus. 

Da kommt er, sagt ich es nicht,

der mit dem bösen Gesicht.

Schlecht der Mann in schlechter Nacht,

sanft schaukelt das Schiff mit schwerer Fracht.

Heiser brüllt er Kommandos:

Zwei Mann auf die Kräne,

vier Mann achtern, vier Mann vorn,

der Rest Luke eins. Nun los.

Pensum dreihundert Tonnen

Stückgut aus Pakistan.

Los Männer, haltet euch ran.

Dann soll euch der Teufel holen.

Sie sind in der Luke kaum, 

da schwenkt schon der Kran herein.

Zeichen gibt der Warschaumann,

weil der Meister nichts sehen kann.

Fester packt jeder den Kant-

haken und dreht die Kisten weg. 

Kisten aus einem fernen Land, 

gestapelt bis unters Deck.

Fünf Stunden gingen vorbei

und das Pensum war geschafft.

Doch der Viz hat nur gelacht:

Hundert Tonnen noch und ihr seid frei.

Vize, wir haben dein Wort,

so sagen die Leute barsch,

doch der Viz hat ihnen den Arsch

gezeigt und war mit einem fort. 

Für nichts war Schweiß geflossen,

für nichts ein Wort gebrochen. 

Schlecht der Mann in schlechter Nacht,

so hat ein jeder gedacht.

Und jeder hätte geschworen,

die letzten hundert Tonnen,

sie haben doppelt gewogen.

Denn ein Mann hat sie betrogen.

Mit müdem Schritt verlassen

das Schiff zwölf Mann um sechs.

Drei Mann biegen stumm nach rechts

zur Brücke für Barkassen.

Der Nebel ist jetzt ganz dicht,

siehst die Hand nicht vorm Gesicht.

Drei Leute gehen an Bord,

schweigen und sprechen kein Wort.

Sacht legt die Barkasse ab,

da springt noch ein Mann.

Der Viz! Ohne hinzusehn

haben ihn alle erkannt.

Achtern steht er abgewandt,

stiert in den Nebel ein Loch.

Da heben ihn sechs Hände hoch 

und halten ihn über den Rand. 

Kopfüber tauchen sie ihn,

ins kalte Wasser hinein.

Er hat geschluckt, gespien,

ihm blieb keine Zeit zu schrein.

Am Ende einer Ewigkeit

ließen die Fäuste ihn frei.

Wie ein Sack fiel er nass

aufs Deck und war leichenblass.

Die Brücke ist menschenleer.

Der Nebel nahm jede Sicht.

Seitdem hörte keiner mehr:

Des Vizen Wort gilt nicht.

Hamburg, der 4. September 1975

30 Jahre danach

30 JAHRE DANACH

Einar Schlereth

Kalt war der Winter jenseits der Weichsel

steinhart der Boden, gesprengt die Brücken

im Jahr '45 im Januar.

Glänzend im Dunkel lag dünn die Decke

aus Eis und Stroh auf dem breiten Strome

im Jahr '45 im Januar.

Geschütze donnernd von ferne drohten

Menschen, die finster in Scharen flohen

im Jahr '45 im Januar.

Versteckt die Sterne, Angst auf den Stirnen

setzt alles über zum anderen Ufer

im Jahr '45 im Januar.

Doch niemand sprach uns Kindern von der Schuld.

Die war so groß, dass man die Heimat gab

im Jahr '45 im Januar.

Hamburg, 25. Dezember 1974

Einar bloggar för frihet

2 dagar innan födelsdagen kom Marie från Smålandposten för att intervjua mig. Jag trodde det blir säkert snabbt gjort. Men så blev det mera ett utdraget trevligt samtal som dröjde 4 1/2 timmar. Där kom det också fram att flera män ur hennes familj inkl. hennes far hade samtidigt som jag jobbat i den stora porslinfabriken i Gustavsberg utanför Stockholm. Hennes intervju blev uppskattat på flera håll - också av mig själv. Stort tack, Marie.

Einar bloggar för frihet

I ett litet rött hus i Klavreström skapas texter om frihet, fred och rättvisa som läses av människor över hela världen. Här bor nämligen skribenten och fredsaktivisten Einar Schlereth, som tillbringar närmare åtta timmar om dagen med att producera material till sin flerspråkiga blogg.

Foto: Marie Petersson-Engnell

- När jag sitter vid datorn flyger tiden iväg, säger Einar. Vedpannan slocknar och jag glömmer att äta.

Vedpannan må slockna, men Einar själv brinner fortfarande för den kommunistiska samhällssyn som blev hans övertygelse i mitten av 60-talet, när han för första gången läste Karl Marx och därefter svenska arbetarförfattare som Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson och Moa Martinsson.

Många litterära förgrundsfigurer har han också mött i verkliga livet, bland dem Jan Myrdal, som blivit en god vän vars arbeten om Indien Einar översatt till tyska.

Från början är nämligen Einar tysk. Han föddes 1937 i Westpreussiska Marienwerder. 1945 flydde han med föräldrar och syskon till farföräldrarna i Bad Neustadt.

- Min far var fascist men min farfar var humanist. Jag har nog ärvt många av mina tankar ifrån honom. Mina föräldrar bröt jag däremot tidigt kontakten med på grund av deras åsikter.

Så kom det sig att Einar fick hanka sig fram på ströjobb för att finansiera sina universitetsstudier i humaniora. 1961 tipsade en studiekamrat om att man behövde skogsarbetare i Iggesund. Einar reste dit:

- På den tiden bestod redskapen av en yxa och en fogsvans. Vi var 120 skogsarbetare som verkligen fick slita. Jag jobbade allt jag orkade och hade till slut det högsta ackordet. Den säsongen sparade jag ihop 2.000 kronor, vilket var mycket pengar.

Einar fäste sig vid såväl människorna som kulturen och naturen i Sverige. Så kom det sig att han återvände 1966 tillsammans med sin nyblivna hustru Linda.

De hade planerat en tre veckors semester, men det blev istället två år. Einar fick jobb vid porslinsfabriken i Gustavsberg, och familjen utökades med en dotter. Det var under de här åren som Einar studerade Marx och skaffade sig vänner såväl i författarkretsar som inom arbetarrörelsen i Sverige.

- Jag trivdes, men de kalla vintrarna blev för mycket för Linda, så vi återvände till Tyskland.

Einar etablerade sig allt mer som frilansjournalist och översättare. Samtidigt skrev han själv sin första böcker, om Indonesien och Kina.

- För mig har det alltid varit viktigt att förstå de människor och den kultur jag berättar om. Därför föll det sig naturligt att flytta till Afrika för att kunna skriva om situationen där.

I tre års tid, 1979-1982, levde familjen i Tanzania.

- Vi lärde oss språket och fick många vänner där vi bodde. Jag jobbade för tysk radio och skrev frilansreportage parallellt med att jag skrev på mina böcker. Någon bil hade vi inte, utan jag reste runt med buss vid mina intervjuer.

Einar hade hunnit flytta runt en hel del och bland annat tillbringat en längre tid i Andalusien när han slutligen återvände till Sverige 1994, den här gången ensam. I Klavreström fann han sitt drömhus, i en miljö där han genast kände sig hemma.

- Sverige hade tyvärr förändrats mycket sedan jag senast var där. Men i brukssamhället Klavreström levde begrepp som Folkhem och solidaritet kvar. Här fanns förläggaren Kalle Hägglund, här samlades de författare som skriver på ett sätt som folk talar och förstår.

- Här finns dessutom en fantastisk natur. Vintertid åker jag mycket skidor och skridskor. Resten av året går jag gärna i skogen eller arbetar i trädgården. För den som tillbringar mycket tid vid datorn är det skönt att få hugga i och jobba med sina händer.

MARIE PETERSSON-ENGNELL

Faktaruta:

Namn: Einar Schlereth

Fyller: 80 år den 18 december

Bor: I Klavreström

Sysselsättning: författare, journalist, översättare, bloggare och fredsaktivist

Övriga intressen: trädgården, att bygga, svampplockning, skidåkning, skridskoåkning och annan motion. Litteratur och politik

Motto: Jag bryr mig inte om vad folk säger att de ÄR, jag vill se vad de faktiskt GÖR.

Kuriosa: Har kommit på andra plats i svenska mästerskapen i boule i ett 8-mannalag från Kosta.

Övrigt: Är medlem i Palestina- och Irak-Solidaritet där man bl a arbetar för att hjälpa barn med krigsskador.

Har givit ut ett flertal böcker om bl a Indonesien, Andalusien, Tanzania och Kina.

Firar: I två omgångar, dels på födelsedagen med goda vänner från trakten, dels den 2 januari med internationella vänner från bloggarvärlden.

Först hade Smålandsposten skickat ett Grattis-brev med förslaget
att jag själv kanske ville skriva en liten text om mig själv. Och der 
gjorde jag gärna och här är resultatet:


Inlägg i Smålandsposten till 80. födelsedagen

Einar Schlereth

Bruksgatan 31

36072 Klavreström

18. Dezember 1937

Född i Marienwerder/Westpreußen

Tyskland

Bor sedan 1994 i Klavreström

Telefon: 0474-30845

Efter flykten 1945 från Marienwerder kom vi till Bad Neustadt/Saale i Franken, dit redan farfar

och farmor hade flytt efter utbombning i Schweinfurt. 

Där tog jag 1955 studentexamen och började året därpå studera humaniora (anglistik och romanistik) i Hamburger universitetet. Tog också några terminer i ryska och spanska (se Wikipedia). Eftersom jag inte fick några stipendier finansierade jag mina studier genom otaliga ströarbeten (byggarbetare, sjåare, skogsarbetare i Iggesund, gallerist och statist etc.). För närvarande jobbar jag på helg och vardager med min blogg för frihet, rättvisa och som fredsaktivist. Där skriver jag reportage och artiklar om politik, miljö, literatur, konst och många översättnningar. Dessutom är jag medlem i Palästina- och Irak-Solidaritet m fl där vi stödjer barn med krigsskador, utbildning etc.

Det har blivit flera gånger jag kom till Sverige – 1952 som utbyte-student, 1961 som skogsarbetare i Hudiksvall, 1965-67 med min livskamrat till Stockholm, där vår dotter föddes och sen 1994 hit till Klavreström där min dröm om ett rött hus med vita knutar blev uppfylld. Och inte att glömma min trädgård. Men det blev faktiskt två olika länder jag kom till – eller det kändes så. 1968 var tiden av Vietnam-demonstrationer, om studentrevolt, om solidaritet med 3. världen. Det blåste en frisk vind helt enkelt. Andra gången 1994 hade Sverige förändrats och icke till det bättra. Mycket av folkhemmet hade raserats, tiggare började dyka upp först i storstäder och nu i hela landet, solidaritet har blivit ett okänd ord.

Ändå älskar jag landet som påminner mig jämt på mitt förlorade hemland i Westpreußen.

Och jag har mycket att tacka Sverige för. Jag har blivit kommunist tack vare en ung svensk kille 1967 som rekommenderade mig att läsa Marx. Det gjorde jag och därmed började ett andra intensiv studium av socialistiska tänkare. Jag har att tacka för den storartade svenska litteraturen med portalfiguren Strindberg, Ivar Lo-Johansson, Moberg, Gunnar Adolfsson, Moa Martinsson, Artur Lundkvist, Jan Myrdal osv. En hel del översatte jag till tyska men det var svårt att placera den proletärlitteraturen, som i Sverige är den klassiska litteraturen. Jag har att tacka för de stora målare Anders Zorn och Ivan Aguéli, de stora komponister Kraus, Stenhammer, Berwald, Alfvén och många fler.

Jag har också att tacka för de stora skogar full med bär och svampar, de härliga sjöar där jag tog upp många gäddor och aborre, alla de underbara vandringar med ski och skridskor eller till fots. Att möta älgar på kungsvägen i norr, tjäder vid siljan, tranor på åkrarna på våren och fiskgjusens rop på sommaren över sjön – allt detta som inte fanns i Tyskland eller ytterst sällan.

Och nu? Man blir altmer ensam eftersom många vänner går bort. Och snart är det väl också min tur.

Men än så länge är jag frisk och det är jag glad för.

Einar Schlereth

Klavreström, 16 november 2016